Nr 11: Rom 2:1-5

hem igen

Hej!

Det var nu länge sedan ett bibelstudiebrev om Romarbrevet kom ut. Nr 10 som avslutade Rom 1 kom faktiskt ut i oktober 2004. Därefter arbetade jag ganska länge med häftet om Bibelsyn. I maj fick jag arbete efter fyra år av studier och ett år av arbetslöshet. Det kändes som en dröm och det har verkligen varit en gåva från Gud. Jag fick då arbete som en del av er redan vet på Luleå Tekniska Universitet där jag gick min beteendevetarutbildning. Under vintern 2004-5 sökte jag cirka 40 arbeten utan att så mycket som ens vara på en intervju. Det är alltså inte så lätt för akademiker att få jobb. Trots det så ringde en av mina lärare från universitetet och erbjöd mig jobb med att skriva en rapport om transportutbildning i Mellansverige. Jag försökte att dölja min entusiasm men lyckades förmodligen inte så väl. Jag har nu skrivit färdigt rapporten och har nu fått fortsatt jobb fram till januari 2006 med att anordna ett seminarium i Ronneby. I skrivande stund så är jag nu nybliven doktorand sedan efter nyår. Det innebär att jag kommer att skriva en licentiatavhandling (halvvägs till en doktorsavhandling) under de kommande två åren. Det känns lite som en dröm, utmanande, skrämmande men mycket spännande. 

Med familjen är det bra, Carina arbetar på i församlingen och barnen fortsätter sin skol­gång och det går bra för dem, vi är mycket tacksamma för dem. Aron har börjat tuta i saxofon nu under hösten och det fyller hela huset. 

Under två veckor i höst har vi fått förmånen att besöka Egypten och de två kvinnorna som bodde hos oss under sep-dec 2004. Hanan har hunnit gifta sig med en mycket trevlig ung man vid namn Maqar, (uttalas Magar) som arbetar på Anafora, samma ställe som Hanan. Han är chaufför där och körde omkring oss under vår tid i Egypten. Hanan är gravid och på grund av detta så arbetar hon nu på en skola som lärare i naturämnen och matte. (Vi har inte än fått in­formation om Hanan har nedkommit än, men vi tror det). De har köpt en lägenhet och vi fick förmånen att besöka dem där.  

Syster Theophila arbetar som vanligt i Beni Suef på den skola där hon tidigare arbetade. Det är en privatskola och drivs av det nunnekonvent som hon tillhör, Mariadöttrarna. Detta nyhetsbrev skulle mycket väl kunna enbart innehålla intryck och tankar från Egypten, så fantastisk var resan men vi skall strax gå över till Romarbrevet.  

Kopterna, de kristna i Egypten, är ett glatt och mycket trevligt folk. Vi blev oerhört väl mottagna och vi har fått blodsband med dem som bodde hos oss. Det är lätt för oss kristna att ha åsikter om tro och dogmer och trosuttryck men vi får verkligen passa oss så att vi inte missar något viktigt, nämligen att Jesus har barn över hela vår jord och alla hans barn är våra syskon. Vi kanske inte riktigt tror likadant i alla frågor och en del av våra former ser annorlunda ut men det finns något som förenar och det är att vi har mött den Uppståndne. Trots att kopterna inte i alla stycken har det så lätt i ett muslimsk land så är de glada och de överflödar i kärlekshandlingar om vi får använda lite bibelspråk. Det märks att det är något speciellt med dem. Carina och jag kommer att berätta om vår resa och visa bilder vid några tillfällen nu under vin­tern. 

Syftet 

Det är nu dags att vandra in i kapitel två av Romarbrevet. En liten passus innan vi går vidare. När man läser Bibeln så får vi inte stirra oss blinda på kapitelindelningen. Den indelningen fanns inte från början, inte heller versindelningen. De flesta texterna är skrivna i en följd. Det betyder att ”övergångarna” mellan kapitlen ofta hänger ihop. Ibland kan detta vara viktigt att se för att förstå sammanhanget. Det är ofta ett spännande arbete att försöka ”bryta upp” de indelningar som vi vant oss med. Många gånger väntar oss nya, spännande upptäckter. 

Paulus syfte med Romarbrevet är att undervisa romarna och oss om att rättfärdighet, dvs en rätt ställning inför vår Fader och frid med honom bara kan fås genom att i tro ta emot rättfärdigheten som gåva av nåd och inte genom att förtjäna den genom våra gärningar. Detta är hans huvudbudskap i brevet. När vi sedan tagit emot rättfärdighet som gåva utan att ha gjort oss förtjänta av den, då följer ett helt annat typ av liv än vad vi människor normalt tänker är ett ”kristet” liv. Många tror att man blir frälst av nåd men sedan får man klara sig själv och fortsätta på egen hand och i egen kraft för att på något sätt ”betala av” på den stora skuld vi har till Gud, som om Han aldrig förlåtit oss, helt och fullt.  

Paulus avfärdar allt detta och menar att om vi var totalt oförmögna att frälsa oss själva, så har vi inte heller någon förmåga att leva ett kristet liv i egen kraft. Efter att verkligen ha försökt, så ropar han ut i vanmakt: ”Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?”[1] Och märk väl att han ropar ut detta långt efter det att han blivit frälst. Men han blir inte svaret skyldig. ”Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!”[2] är den upptäckt han har gjort. På samma sätt som vi genom Anden och genom tron i nåd blev frälsta en gång, så får vi genom Anden och genom tron fortsätta att leva som kristna. Det finns ingen annan väg. 

Paulus syfte, som vi tidigare beskrivit men som jag nu upprepar, med början av Romarbrevet är att beskriva människans behov av förlåtelse och frälsning. Det beskriver han översiktligt i 1:18-32 genom att visa på dels Guds krav på att bli prisad som Skapare och Gud, dels på människans gensvar i att göra precis tvärtom. 

Denna beskrivning av människans otro och ovilja att låta Gud vara Gud upplever vi inte som någon trevlig läsning, och jag tror att vi instinktivt ryggar tillbaka från den. Den avslutas i vers 32 och sedan övergår Romarbrevet i kapitel 2. Man kan då få känslan av: ”Oj, vad skönt, nu får vi tala om något annat!”. Men se, det gör inte Paulus! Vi försöker smita undan kapitel 1 och hoppas att han nu kommer att beskriva något mer trevligt. Men nu kommer han till det riktigt otrevliga. Han fortsätter och nyper fast alla de som ”smitit” vidare till kapitel två i förhoppningen att klara sig undan och förklarar att ni gör precis som de i kapitel 1 och samtidigt dömer ni de som gör så och ni menar dessutom att ni inte alls är gudsbortvända som de i kapitel 1, minsann! Oj oj oj! Hur skall det gå för oss. Vi får nog ”hänga och dingla i tråden” ännu ett slag för jag tänkte att vi skulle titta lite närmare på det här med att döma andra och om domen. 

Att döma 

2:1 Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. 

2:2 Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. 

2:3 Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt? 

2:4 Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse? 

2:5 Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras. 

Som vi tidigare konstaterade så talar Paulus i kapitel två till människor som tror sig kunna smita undan första kapitlets dom. Vi skall senare återkomma till vad han i detalj talar om här men först försöka se några huvudlinjer i vad Bibeln talar om i frågan om att döma. 

Ett problem som man ofta stöter på som bibelläsare är när bibelverser till synes verkar motsäga varandra. Man läser ett bibelställe och drar sig samtidigt till minnes ett som verkar motsäga det man just läst. Hur skall man då göra? En viktig grundprincip i bibeln är: 

Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga.[3] 

Om vi drar ut någon vers här och där ur Bibeln kan man skapa vilka teologiska irrläror som helst. Vi behöver ta oss tid och se vad hela Bibeln säger i ämnet. Detta är inte alltid så enkelt, särskilt inte i centrala ämnen som tro, rättfärdiggörelse, blodet, förbunden osv. men en bra metod är att börja ”knyta ihop” bibelställen. Med det menar jag att när du hittar ett bibelställe som Gud lyser upp för dig, försök då hitta ett till som talar om samma sak. Det kan då kan ge mer ljus över det första stället. Det är en bra och inte alltför arbetsam metod i att förstå mer av Bibelns budskap i olika ämnesområden. 

Nedan kommer några exempel på till synes motsägelsefulla bibelställen: 

Döm inte, så blir ni inte dömda.[4] 

Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol.[5] 

Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför?* Är det inte dem som står innanför ni skall döma?[6] 

Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål?  Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting?[7] 

Ovan ser vi fyra bibelställen, två där Bibeln uttryckligen talar om att vi inte skall döma och två som talar om att vi skall döma. Vad menas då egentligen? Skall vi döma eller skall vi inte döma? Eller beror det på situationen? 

Det vi kan börja med att konstatera är; Gud är inte förvirrad! När Han säger att vi inte skall döma, så menar Han det och när Han säger att vi skall döma, då menar Han också det. Vi får alltså utgå ifrån att Han avser olika saker. Finns det då någon princip i Bibeln som vi kan använda som utgångspunkt för att bedöma när vi skall döma och när vi inte skall döma. Ja, jag tror det. I häftet ”Judging” (Att döma) tar Derek Prince upp dessa frågor på ett bra och belysande sätt. Jag har hämtat en hel del av det jag här skriver från det häftet.  

Den princip som Bibeln lägger fram handlar om ett samband mellan styrande och dömande och vi skulle kunna uttrycka principen på följande sätt: 

Att vara satt att döma är en del av att regera eller styra.[8] 

Sug en stund på den formuleringen så skall vi sedan gå vidare och förklara mer vad som avses med detta. 

I Bibeln är den styrande och dömande funktionen starkt förknippad med varann[9]. Ef­ter det att Jakob lurat Laban på boskap försonas de och Laban säger: 

Abrahams och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, skall vara domare mellan oss." Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade.[10] 

På många ställen i Bibeln be­skrivs Gud, inte bara som världens Skapare och Herre men också som Domaren. Det är starkt förknippat med Guds heliga väsen och karaktär. I domarens funktion ligger inte bara den dömande delen men också beskyddande, övervakande, bedömande och medlande aspekter. Denna kunskap vidgar det dömande begreppet för oss. Att döma handlar inte bara om att ge någon ett straff. 

I den funktion som Gud innehar som Domare ligger också en stark koppling till Hans rättfärdighet. Hur skall man kunna vara rättfärdig om man samtidigt tillåter synd? Om vi tänker på det ett tag så inser vi att det är en motsägelse. Rättfärdighet och helighet är nära sammankopplade och det innebär också att hatet till synden är en del av rättfärdigheten. Det är också den här problematiken som Paulus tar upp i Romarbrevet. Hur skall Gud kunna umgås med syndiga människor och samtidigt kunna vara rättfärdig? 

En annan viktig princip som Bibeln lägger fram är att synden aldrig blir ostraffad. Detta är något som vi som människor inte kanske i förstone finner så tilltalande eftersom vi vet att vi inte är syndfria. Men denna princip skall vi istället vara mycket glada över att den finns. Den innebär nämligen att det finns en rättvisa i världen. I en värld där vi många gånger inte upplever att det finns någon rättvisa, där människor skor sig på andra, där korruption råder osv. så finns det en person som oförtrutet upprätthåller lag och ordning och inte låter någon enda komma undan. All kvinnomisshandel, alla våldtäkter, all förnedring av människor, stölder och skadegörelse, allt förtal och skvaller, alla mord och maktmissbruk kommer att straffas. Detta är något vi kan glädjas åt. Detta är också ett av de teman som tas upp i Uppenbarelseboken, hur all orättfärdighet till slut får sitt straff. 

Observera att det sedan är en annan sak om man som människa tar emot Guds rättfärdighet genom tro på Kristus Jesus. Då stryks ett streck över all synd och skuld. Det innebär inte alltid att vi inte måste leva i konsekvenserna av vår egen och andras synd men vi blir förlåtna och vi får frid med Gud, vår skapare och domare. 

Domarens främsta uppgift är att beskydda de oskyldiga, inte att straffa de skyldiga. Detta är inte något som vi alltid ser praktiserat i vårt samhälle men det är ändå så Bibeln beskriver det. 

Det vare dig fjärran att göra något sådant, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Det skulle då gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Det vare dig fjärran! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?"[11] 

Låt oss nu återvända till vår princip: 

Att vara satt att döma är en del av att regera eller styra. 

Det budskap Bibeln vill förmedla angående dom är att människan utifrån vissa förhållanden och positioner har ett uppdrag att döma. Samtidigt har hon i andra sammanhang inte något uppdrag att döma. Vi skall nu försöka bena ut något av allt detta. 

 Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.[12] 

Den ursprungliga tanken var att människan skulle råda över jorden. Inte som någon slags diktator eller despot utan som en återspegling av Guds majestät på jorden, en medregent till Gud. Detta scenario förstördes dock genom syndafallet då människan helst ville råda ensam över sitt liv utan Gud. Detta fick till följd att djävulen, syndens och upprorets fader i praktiken blev den som fick råda över jorden.  

Då förde djävulen honom högt upp och visade honom för ett ögonblick alla riken i världen och sade: "Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig, ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill. Därför skall allt vara ditt, om du tillber mig."[13] 

Rådandet och auktoriteten över jorden är enligt Jesus inte längre under Satan utan under honom själv. Genom sitt lidande har Gud upphöjt honom till att vara Herre över allt. Det är Jesus som är Herre över himmel och jord. Halleluja! 

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden.[14]  

Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden
- döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn,[15] 

Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias."[16] 

Detta innebär att förutsättningarna för rådande på jorden har drastiskt förändrats vid tre tillfällen: 

1.       Skapelsen – då ett ”medregerandeuppdrag” gavs till människan.

2.       Syndafallet – då människan i högförräderi gav bort detta uppdrag.

3.       Jesu uppståndelse – då Jesus av Fadern fick makt över allt, i himlen och på jorden.

Vi väntar ännu på en ytterligare ”drastisk” förändring av maktförhållandena. Detta kommer att inträffa då Jesus kommer tillbaka. Vi ser ju inte ännu att alla områden är underlagda Jesus än. Det beror på att tid ges för människor att omvända sig. Att omvända sig är att låta Gud få tillbaka det område han helst av allt vill få bestämma över, nämligen våra hjärtan. 

När han lade allt under honom, utelämnades inget, allt skulle vara lagt under honom. Ännu ser vi inte allt vara lagt under honom.[17]  

Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.[18] 

Men, och det här är viktigt att se, detta innebär att när Bibeln talar om rådande och möjligheter till rådande så förutsätts det att vi har underordnat oss Jesus Kristus, dvs. tagit emot hans frälsning och herradöme i våra hjärtan. Annars är allt rådande efter Bibelns sätt att se det, i praktiken fåfängt. I Jesus så finner allting sin rätta plats, så även du och jag. Vi insätts i våra rätta element och får, under Jesu herradöme, rätt av Gud att regera. Kom ihåg att vi är kungar och präster, när vi har blivit kristna. Det innebär inte att vi är kungar och präster i oss själva, utan bara därför att Jesus är kung och präst och vi är i honom.  

Vi får råda, i stor ödmjukhet men också med stor frimodighet i visshet om vår egen ofullkomlighet och Jesu fullkomliga förmåga att frälsa. 

Nu skall vi gå över att se vilka områden vi har blivit satta att råda över och vilka områden vi också är satta att döma över, i enlighet med den princip vi la fram tidigare. 

Ett slutligt omdöme 

Det finns ett klart och avgränsat område som Gud inte har överlåtit till oss människor att råda över och följaktligen döma över. Det området är det slutliga omdömet om en människa. Det handlar alltså om den sista domen, när vi står inför Guds tron och hela vårt liv skall granskas och ”slutbesiktigas”, allt skall vägas och bedömas. Denna dom är inte något som Gud har lämnat över till människor. Och det skall vi vara mycket glada över. Det finns alltför mycket godtycke och hämndmotiv i våra domar. 

Orsaken till att Gud vill sköta denna sak själv tror jag först och främst beror på att vi saknar kunskap om det vi skall döma om. Hur skall vi kunna döma en människa rättvist om vi inte har all kunskap om den människan? Och hur mycket kärlek behövs det inte för att kunna döma rättvist? Vi skall se på några bibelställen om detta.  

Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol. Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud. Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller.[19] 

Det är klart från Bibelns sida att den slutgiltiga domen är ett område som vi människor inte har fått som ansvarsområde. Det är Guds domstol, inte vår. Det är Han som dömer och vi skall alla stå inför den, på ett eller annat sätt. 

Det är därför som Bibeln säger att vi inte skall döma varandra. När vi gör det så tror vi på något sätt att vi befinner oss i någon slags specialgrupp som inte kommer att stå inför Guds domstol. 

Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt?[20] 

Flera av ökenfäderna talar om att alltid ha domen för sina ögon. Att alltid ha en medvetenhet om att mitt liv skall bedömas och utvärderas. Så gör vi när det gäller olika föreningsuppdrag, ansvarsområden på arbetet osv. Vi vet att det blir ett bokslut och vi förhåller oss till det. Vi vill inte gärna stå där och skämmas. 

Om vi vet om Guds domstol och att vi alla skall stå inför den så vet vi också om att vi istället för att döma varandra, måste hjälpa varandra. För det är inte i första hand fördömande vi behöver av andra utan hjälp, i form av förböner och uppmuntran. 

Vi har alltså nu applicerat vår princip på ett område. Vi har inte fått mandat av Gud att råda eller döma avseende människors slutliga väl och ve. Vi skall se något fler bibelställe som berör detta. 

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas uppåt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.[21] 

Detta är välkända verser för oss alla. Här talar Jesus om den princip vi talat om. Jesus gör också i den här texten en distinktion mellan två olika saker. Vi kan reagera, och kanske särskilt vi kristna, på orden om att vi inte skall döma andra. Betyder det att andra människors handlande inte ibland kan vara fel? Och betyder det att Gud inte skulle bry sig om detta? Nej, det betyder det inte. Men det betyder att du inte är satt till domare över människors liv. Du är satt att vara en hjälp för andra att leva sitt liv rätt. 

Det ligger mycket av psykologi i texten ovan. Den berör mycket av vårt mänskliga beteende som enkelt handlar om att istället för att mitt eget handlande skall komma upp i ljuset, så belyser vi andras till synes sämre handlande. Detta får oss att för stunden känna oss lite bättre än andra. ”Vi är i alla fall inte sist på stegen!” Detta är inte vad Jesus vill att vi skall göra med våra medmänniskor. När vi ibland talar om andras beteende så ligger det så lite av Guds närvaro, Hans egna karaktärsdrag i dem. Vi tycker att vi gör en rätt bedömning av en människas handlande och så tycker vi att vi har rätt att säga det. Jaså? Våra uttalanden är oftast så fulla av fördömanden och innehåller så lite av kärlek och nåd. För att inte tala om hur sällan vi ber för dem vi talat om. Om någon skall fördömas, så är det Gud som kommer att göra det. Just nu så har Han fullt upp med att föra den här människan till omvändelse genom sin godhet. Och vad gör du? Och vad gör jag? Och vad vet du och jag om hur andra människor har det? 

I texten beskriver Jesus också, som oftast, vägen ut ur vårt problem. Han vill inte att vi skall fördöma andra människor av den enkla anledningen att det vi sår det kommer vi också att få skörda. Vi sår fördömande och det blir också det vi kommer att få skörda. Nej, Jesus vill att vi istället skall hjälpa människor att finna vägen till korset, att se Guds nåd som en förlåtande kraft och att upprätta människor. Om vi skall kunna komma till den positionen där vi stället för att fördöma människor hjälper dem av med deras bördor så finns det bara en väg att gå. Jesus beskriver den vägen som att ta itu med sitt eget ögas bjälke. Det är en metafor för den helgelsens väg som den Helige Ande vill föra oss alla på.  

Om vi tillåter den Helige Ande att visa oss bjälken så innebär det att vi får se vårt livs tillkortakommanden. Vi får se synden i våra liv, naken och som den är. Det är ingen trevlig syn men nödvändig för att Gud skall kunna föra oss till korset. Det skapar också ödmjukhet hos oss. Vi ser att vi i oss själva är i starkt behov av en frälsare. Den Helige Ande stannar aldrig med sitt verk. Han för oss alltid, om vi vill, vidare till att se lösningen på vår situation. Lösningen är alltid Jesus. Jesus vår frälsare, väl beprövad, en räddare i nöden. 

När den Helige Ande har fått göra detta verk i oss, så kommer vi också veta, säger Jesus, hur vi skall ta itu med flisan i vår broders öga. Kan vi nu döma någon, nej, det är uteslutet. Kanske vi istället gråter med någon över synden, och ber till Gud om hjälp. Korset gör inte oss stora, den gör Gud stor. Det är bara Han som kan ta hand om våra bjälkar och flisor. 

Låt oss sammanfatta det vi nu kommit fram till. Gud vill inte att vi skall döma vår medmänniska därför att: 

1.       Vi är inte satta att råda över henne och därför inte heller att slutligt döma henne.

2.       Vi har inte heller den kunskap eller kärlek som skulle krävas för en rättvis dom.

3.       Gud vill inte att vi skall så fördömande, vi får då skörda fördömande i våra egna liv. Gud vill att vi skall så förlåtelse och nåd.

4.       När vi dömer andra flyttas fokus från oss själva till andra. Vi säger egentligen att vi inte vill ta itu med vår egen problematik. 

Paulus visste vem som slutligen skulle döma alla människor inklusive honom själv. Han dömde inte sig själv! 

Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv. Visserligen har jag inget på mitt samvete, men det betyder inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig. Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.[22] 

Paulus hade lämnat den slutliga domen till Gud. Låt oss också göra det.  

Vi har nu grundligt undersökt det område som vi inte har auktoritet att döma över, nämligen det slutliga omdömet om andra människor. Men vilka områden är vi då satta att döma? 

Din egen vandring 

Om Bibeln är klar att vi inte skall döma andra människor till himmel eller helvete, så är Bibeln lika klar med att vi utifrån en annan aspekt skall döma vårt eget liv. Det handlar om att Gud vill att vi skall ha uppsikt över hur vi lever våra egna liv. Om vi upptäcker något som leder fel så vill Gud att vi med hans hjälp tar itu med det.  

Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.[23] 

Det är Guds vilja att du går till rätta med dig själv. Man kan förenklat säga att dom över människor kommer i tre steg i Bibeln och versen ovan visar på alla dessa tre steg. 

1.       Gå till rätta med dig själv. När du upptäcker något fel, be om förlåtelse, omvänd dig och be Gud om hjälp att leva rent. Om inte så kommer Gud att:

2.       Döma dig här på jorden genom sin fostran. Detta gör Han för att du inte skall:

3.       Bli fördömd tillsammans med världen vid den slutliga domen. 

Bibeln formligen kryllar av ställen som uppmanar oss att ”döma” oss själva. Märk väl att det inte handlar om en självfördömande attityd till oss själva, tvärtom! Bibeln säger ju: 

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus[24] 

Nej det handlar om istället om: 

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.[25] 

Men den ger inte detta uppdrag utan redskap eller hjälp. I detta arbete får vi hjälp av: 

1.       Gud[26]

2.       Ordet[27]

3.       Bönen[28]

4.       Våra föräldrar[29]

5.       Våra andliga ledare[30]

6.       Våra kristna syskon[31] 

Det är av största vikt att vi inser att arbetet med att döma sig själv aldrig kan lyckas på egen hand. Kom ihåg att det är Gud som helgar dig, inte du själv. Dessutom så har han gett dig en hel församling att ta hand om dig samt en präst eller pastor som skall vaka över dig. Om vi är ödmjuka och inte tror oss veta allt så kan Gud också leda oss genom dessa. 

Nu kommer vi in på en aspekt av att döma som behöver kommenteras. Jag skulle vilja göra det på det sättet att vi lägger till ett prefix till ordet döma. Bibeln säger att vi inte skall ”för-döma” andra människor men vi måste och skall, säger Bibeln, ”be-döma” andra.[32] Varför? Jo, för att andra människor har effekt och påverkan på ditt liv och din vandring med Gud. Bibeln talar en hel del om att vi måste se upp med hur andra människor påverkar våra liv. Det kan innebära att vi måste välja bort umgänget med någon människa på grund av den anledningen. Här är några exempel.

 

Ät inte den missunnsammes* bröd var ej lysten efter hans läckerheter, för han handlar efter sina själviska beräkningar. "Ät och drick" säger han till dig, men menar det ej. Den bit du ätit måste du spy ut, och dina vackra ord är förspillda.[33] 

Hör, min son, och bli vis och låt ditt hjärta gå rätta vägar.
Umgås inte med drinkare eller med dem som frossar i mat.
Ty drinkare och frossare blir fattiga, och sömnaktighet ger trasiga kläder.[34] 

I de olika situationer vi möter i livet så är det ofta inte några lätta val. Vi måste alltid pröva våra hjärtan så att vi inte för-dömer utan bara be-dömer. Men samtidigt betonar Bibeln på många ställen vikten av att inte låta sig påverkas av andra människor i felaktiga riktningar. Vi kan också tänka på hur vi vakar över vilka våra barn leker med. Gör inte Gud detsamma med oss? Fundera också på det här stället: 

Partier måste finnas bland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.[35] 

Sammanfattningsvis handlar den här delen av Guds ord om att Gud vill att vi skall vaka över våra hjärtan så att inte synden får fäste. Därför vill Gud att vi skall be-döma våra liv och främst, som Jesus säger, det som kommer ut ur våra egna liv.[36] 

Andra områden att döma 

Vi har nu konstaterat att Gud inte har överlämnat ansvaret åt oss att slutligt döma någon enda människa, inte ens oss själva. Vi har också konstaterat att Gud vill att vi skall döma oss själva under vår tid på jorden i den betydelsen att vi vakar över våra liv och hur vi lever det och att vi alltid går till Gud med våra problem, misslyckanden och synder så att Han får förlåta oss och hjälpa oss. Finns då andra områden där vi skall döma? Ja, det finns det. Är du familjefar så har du av Gud fått ett speciellt ansvar att ”döma” din familj. Detta framgår klart av Bibelns ord.  

Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud - han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet.[37] 

Dessa bibelställen kanske ”studsar” mot de flestas av våra huvuden av, som jag ser det, två anledningar. Vi lever i ett samhälle som är djupt präglat av individualism och uppror mot allt vad som kan tänkas stå i motstånd mot den egna individens självskrivna möjlighet till fria val. Därför är ord som t ex underordna inte ens längre medtagna i den samhälleliga ordboken. Detta beror till stor del på den andra anledningen, nämligen att vi har sett ett otal exempel på missbruk av makt. Detta har skapat en stark misstänksamhet mot allt som andas över- och underordning. Tyvärr innebär det att vi på detta område kastar ut barnet med badvattnet och på det sättet missförstår meningen med dessa verser. Vi måste alltid komma ihåg att Bibelns budskap handlar om tjänande i kärlek men också om en kamp mot synden som också innebär lidande för oss människor. Sett i ljuset av detta tror jag verserna lyser klarare. 

Jag tror att poängen inte egentligen är så svår att förstå om vi tittar lite på det från Guds sida. Före syndafallet fanns det inga problem med synd, över- eller underordnande, missbruk av makt, misshandel, våldtäkter, mord, förnedring osv. Efter syndafallet är detta tyvärr ett högst påtagligt hot och risk mot människor. Vi måste då förstå att Gud har instiftat vissa institutioner för att det skall finnas beskydd mot synden. Dessa beskydd är naturligtvis inte hundraprocentigt garanterade eller problemfria, men de är ändå, så länge de fungerar effektiva skydd. Dessa institutioner är staten, familjen och församlingen. Ett av alla dessa institutioners främsta funktioner är något som ligger Gud mycket varmt om hjärtat, nämligen skyddet av den svage.  

Familjen som institution beskriv på många ställen i Bibeln men sammanfattningsvis är den tänkt att vara ett skydd för de ”svaga” i samhället, nämligen i första hand barnen, men också kvinnan. Familjen är av Gud tänkt att vara en ”frizon” där synden inte får fritt spelrum och där alla dess medlemmar kan växa och leva i trygghet. Det är utifrån detta perspektiv som Gud talar om familjen och mannens uppgift.  

Mannens ”dömande” handlar alltså inte så mycket om det vi förknippar med makt. Uppgiften som är given från Gud är att den auktoritet som är nedlagd från Gud i mannens liv skall användas till att beskydda de svaga, vaka så att inte det som vill förstöra kommer in och föröder det Gud vill skall blomma. Som jag förstår bär mannen ett särskilt ansvar givet från Gud i detta ärende, men det är samtidigt inte något som vi får överbetona eller missbruka. Det kommer i så fall Gud att ta itu med. 

Som föräldrar bär mannen och kvinnan också ett gemensamt ansvar att ”döma” barnen. Uppgiften handlar alltså inte om att fördöma, inte heller ligger betoningen på straff men på beskyddet. Gud vill att hans barn skall växa upp som djupt älskade människor med starka upplevelser av bekräftelser, nåd och förlåtelse. Han vill också att vi skall ha förståelse av syndens makt att förstöra, så att vi kämpar mot detta och inte låter det få makt i våra liv. Detta verkar vara viktiga uppgifter för föräldrar eftersom Gud skriver om det på så många ställen. Samtidigt varnar också Gud oss för att trampa in i det andra diket. (Hur många av er föräldrar har upptäckt att det finns två diken utmed vägen som förälder?) 

Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren[38] 

Jag tror att vi kan reta våra barn i två avseenden. Det ena sker när vi inte sätter gränser för dem. Detta är djupt oansvarigt eftersom vi då inte förmedlar kunskap om syndens karaktär och konsekvenser. Det andra sättet är när vi, ofta i välmening men utifrån fruktan överbeskyddar våra barn. I fruktan att de skall komma sig ut i ”otrevligheter” hindrar vi dem från att leva och utvecklas och att få lära sig att leva. Mycket av livets skola måste vi lära oss av erfarenheter. 

Visst ursäktar ni mig om jag denna gång överskrider omfattningen lite. Jag skulle nämligen vilja avsluta det här ämnet, om det nu går. Jag vill därför att vi avslutningsvis tittar på de två andra institutionerna där Gud har gett i uppdrag att döma. 

Staten 

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift.  Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.[39] 

Dessa ord har, antagligen på ett flertal sätt, blivit missförstådda och använda som förevändningar av människor i maktpositioner att ensvåldligt använda sin makt efter eget gottfinnande. Bibeln ger inga sådana fribrev. 

Orden förmedlar en grundprincip som är enkel att förstå. Gud har instiftat en institution som här kallas överhet[40], man kan också kalla det styrelse, regering, domstol m.m. Dess enkla grunduppgift är att se till att människor kan leva rena, i moraliskt avseende och trygga. 

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt.[41] 

För att detta skall kunna upprätthållas i ett samhälle[42] måste de som har fått uppdraget att skapa trygghet ha resurser till detta. Den resurs Gud har gett är ”svärdet”. Det skall naturligtvis ses symboliskt men det betyder att överheten har fått sitt godkännande av Gud att tom använda sig av våld för att sätta stopp för synden. På det sättet har alltså överheten uppdrag av Gud, både att styra och att döma. Samhällsmedborgarnas skyldighet är att: 

1.       Göra det goda

2.       Betala skatt och tull 

Skatten skall gå till finansieringen av överhetens uppdrag att skapa trygga samhällen. Enligt Gud. 

Petrus skriver samma sak: 

Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda.[43] 

Nu innebär inte detta att överheten kan göra vad som helst. Den måste hålla sig till sitt uppdrag: 

1.       Beskydda de goda

2.       Bestraffa de onda 

Nu visar historien att överheten inte alltid har gjort detta, utan tvärtom och då innebär det alltid att den förlorar sin legitimitet och att Gud bestraffar överheten. Det innebär inte att han överger principen om överhet men de personer som besitter överhetens poster blir dömda. (Denna dom kommer alltid, antingen i denna tid eller i den tillkommande). Vi kan se ett exempel på när överheten inte sysslat med rätt saker. 

När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus.  Och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. De befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. Men för att detta inte skall spridas vidare bland folket, så låt oss varna dem för att i fortsättningen tala till någon människa i det namnet."  De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.[44] 

I detta exempel från Apostlagärningarna ser vi hur överheten straffar de goda. Detta ledde senare till deras eget fall. 

Församlingen 

Församlingen är den tredje institution som Gud instiftat. Församlingen har sitt yttersta fundament hos Gud, precis som äktenskapet. 

Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt."[45] 

Även om den kristna församlingen till det yttre kan ha många olika former och uttryck är den i första hand en andlig sammanslutning. Jag tror att det är viktigt att förstå detta. Församlingen fungerar genom bön, lovsång och ordet i den andliga världen och är en sammanslutning av hjärtan som har lämnat sig till Gud. Som ett resultat av detta får församlingen sedan sina yttre uttryck genom kärlekshandlingar som riktas till den värld den lever i. 

Det finns flera syften med församlingen men ett är att den skall vara ett hem för människor som vill tillhöra Gud. Här kommer också församlingen uppgift att döma in, på ett liknande sätt som i staten och familjen. 

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."[46] 

I denna passage beskriver Jesus församlingens uppdrag att bevara sig ren från synd. På ett kärleksfullt och respektfullt sätt skall församlingen upprätta människor som fallit. Fokus ligger på att det finns förlåtelse för synd och det finns möjlighet att bli upprättat. Församlingen är en upprättelsestation. 

Den andra sidan är att Gud inte vill att synden skall godkännas eller accepteras i församlingens mitt. Den skall bekännas och överges.[47] Är det inte så att vi måste börja införa någon slags bikt i våra sammanhang? Så att vi kan hjälpa varandra att lämna synden som så hårt omsnärjer oss. 

Vi hinner inte så mycket mer men märk väl att församlingen är satt att i första hand ta itu med och döma synden i församlingen, inte i världen. 

I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond![48] 

Alltför många gånger har vi dömt andra människor som inte har mött Jesus! Hur kan vi göra så? Låt oss istället ta itu med vår egen synd först, så kommer Jesus att visa oss vidare. Allt gott mina vänner till nästa gång. 


[1] Rom 7:24

[2] Rom 7:25

[3] Ps 119:160

[4] Matt 7:1

[5] Rom 14:10

[6] 1 Kor 5:12

[7] 1 Kor 6:2-3

[8] Visst är ni medvetna om att denna mening inte är ett bibelcitat utan ett försök till att formulera en biblisk princip i ett ämne som bibeln talar om.

[9] I många nutida västerländska länders styrelseskick har man skiljt dessa två funktioner åt, för att inte misstanke om maktmissbruk skall föreligga. Det finns alltid en frestelse att i regeringsställning söka efter all makt man kan få. Om man både får regera och stifta lagar kan detta få allvarliga följder. Det kan vi bland annat se i 30-talets Tyskland.

 

[10] 1 Mos 31:53

[11] 1 Mos 18:25

[12] 1 Mos 1:26-27

[13] Luk 4:5-7

[14] Matt 28:18

[15] Fil 2:7b-9

[16] Apg 2:36

[17] Hebr 2:8b

[18] 2 Petr 3:9

[19] Rom 14:10-13

[20] Rom 2:3

[21] Matt 7:1-5

[22] 1 Kor 4:3-5

[23] 1 Kor 11:31-32

[24] Rom 8:1

[25] Ords 4:23

[26] Hebr 12:10

[27] 2 Tim 3:16-17

[28] Jak 1:5

[29] Hebr 12:9, Ords 1:8

[30] Hebr 13 :17

[31] Gal 6:2

[32] Om vi leker något med orden så kan vi säga att för-döma handlar om att döma före, före Gud och före människor har hunnit ändra sig. Det finns inte heller då någon vilja hos oss att ta itu med problem, ”efter”. I fråga om ”be-döma” så handlar det inte om att fördöma utan att, just göra en bedömning och om att be för människan och att hjälpa med problemet, om det går.

[33] Ords 23:6-8

[34] Ords 23:19-21

[35] 1 Kor 11:19

[36] Mark 7:20-23

[37] Ef 5:22-26

[38] Ef 6:4

[39] Rom 13:1-7

[40] I 1 Mos 9 instiftar Gud mänskligt rådande vilket innebär att människan får i uppdrag att straffa synden.

[41] 1 Tim 2:1-2

[42] Samhälle används här i en vidare mening. Det avser alltså inte bara ett land, utan också en kommun, eller en arbetsplats osv.

[43] 1 Petr 2:13-14

[44] Apg 4:13-21

[45] Matt 19:4-6

[46] Matt 18:15-20

[47] Konsekvenserna av att tillåta synden få leva kvar i församlingen kan bli ödesdigra. Läs Jos 7 men läs också Apg 5.

[48] 1 Kor 5:9-13